Tunisien och Algeriet skakas av massrevolter

Under flera veckor har Tunisien skakats av oemotsvarade protester mot president Ben Alis diktatur. I veckan stängde regimen alla skolor för att om möjligt stoppa protesterna. Även i grannlandet Algeriet går människor ut på gatorna. Främst är det ungdomen som revolterar. Tre fjärdedelar av Algeriets befolkning är yngre än 30 år. Protestvågen i Algeriet startades huvudstaden i Algers västra utkanter och spreds sedan snabbt till en rad andra städer. Motvilligt har regeringen tvingats erkänna att revolten nu omfattar hälften av landets regioner. Dag som natt har stora grupper av ungdomer konfronterat polisen, blockerat vägar, byggt barrikader och attackerat polisstationer samt andra statliga byggnader som står som symbol för förtrycket. Även om det inte är första gången som Algeriet skakats av kravaller så kan dagens proteströrelse vara inledningen till en explosiv utveckling. Protesternas omfattning och hur snabbt de spridits pekar i den riktningen. Tidigare har regimen lyckats isolera protesterna. Men nu ser det ut som om en vall har sprängts. Många arbetare står på ungdomens sida, även om de ogillar den plundring och förstörelse som ibland ägt rum. Hemsidan “Algeria Watch”, rapporterar att: “Det är ytterst få algerier som är motståndare till den moblisering som nu äger rum. De flesta anser att de unga gör rätt eftersom det inte finns något annat sätt att uttrycka sin mening. Den äldre generationen drar paralleller till händelserna i oktober 1988.” Hösten 1988 skakades Algeriet av en massrevolt som satte punkt för FLN:s enpartidiktatur. Repression och bristen på ett arbetaralternativ som kunde ta revolten framåt medförde dock att reaktionära islamistiska krafter växte efter 1988. I början av 1990-talet genomfördes en militär-kupp och landet kastades in i ett tioårigt långt inbördeskrig. När massrörelsen inte längre kan hållas nere kan den fortsatta utvecklingen bli oerhört laddad. Det visar den senaste de dagarnas händelser i Algeriets grannland Tunisien. Mohamed Zitout, en före detta algerisk diplomar, sa nyligen till Al Jazeera att: ”En revolt äger rum i Algeriet, man kan till och med tala om en revolution från människor som i 50 år väntat på bostäder, jobb och ett värdigt liv i ett land som är rikt.” Det är förhastat att tala om en revolution i Algeriet. Men mot bakgrund av att det finns en lång tradition av kamp och motstånd i Algeriet kan rörelsen anta revolutionära proportioner. Vad som krävs för att massrörelsen ska ta nya steg är att arbetarklassen aktivt går med. Sociala media som facebook, youtube och twitter har varit medel för att överkomma censuren och repressionen. Statens våld – i Tunisien har minst 20 demonstranter dödats och i Algeriet fem – har bidragit till att öka motståndsviljan. Föga förvånande är regimerna i väst också skakade över massprotesternas omfattning och nöjer sig med att uttrycka sin ”oro”. Protestvågen i Algeriet kom inte som en blixt från en klar himmel. Under de senaste månaderna har läget blvit allt mer spänt. Under 2010 registrerades 9 000 protester och incidenter per månad, enligt tidningen Liberté. I mars i fjol skrev CWI att: ”De många strejkerna och protesterna har förvandlat Algeriet till ett land som när som helst kan explodera”. Det som fick bägaren att rinna över var de drastiskt höjda matpriserna. Priset på ris har exempelvis ökat med 20 till 30 procent under januari. Under de tre senaste månaderna har priset på mjöl, socker och matolja stigit med hela 80 procent. Prishöjningarna har ätit upp de lönehöjningar som offentligt anställda vunnit efter att ha gått ut i strejk. För privatanställda är läget än värre. Det är omöjligt att leva på den lön man får och arbetslösa har inga pengar att handla för. Regimens så kallade priskontroll har visat sig vara ett slag i luften. De fattiga, torghandlare och små affärsägare får det allt sämre, medan spekulanter och monopol berikar sig. ”Polisen får 50 procent i lönehöjning – vad får vi?”, är ett vanligt slagord bland demonstranterna i en av Algers förorter. För att om möjligt undvika att polisen dras med i protesterna har regimen varit beredd att ge rejäla lönelyft till polisen. Av rädsla för än en mer utbredd revolt beslutade Algeriets regering nyligen att försöka bromsa prishöjningana på socker och matolja. Men den åtgärden kommer knappast att dämpa ilskan och protestviljan. Höga matpriser är inte ensamt orsaken till att människor revolterar. Revolten har fler djuplodade orsaker. Vi revolterar mot ”dyra levnadskostnader, bostadsbrist, arbetslöshet, drogmissbruk och utslagning”, som demonstranterna i Oran, Algeriets nästa största stad, utryckte det. Till detta ska läggas ilskan och hatet mot de gangsters som styr, polisstaten och korruptionen. Algeriet har aldrig varit ett så ojämlikt samhälle som idag. ”Inget kan hålla oss tillbaka nu. Allt har blivit för dyrt och svält hotar våra familjer, medan apparatchiks snor åt sig miljarder och berikar sig på vår bekostand”, menade en ung demonstrant till tidningen El Watan. Officiellt är drygt en av fem unga utan jobb, men det kan röra sig om att så många som nära två av tre under 30 år är arbetslösa. Till följd av bygget av Fort Europa kan unga inte längre emigrera. Det finns ingen annan väg framåt än fortsatt kamp. Proteströrelsen i Algieriet har ännu inte utecklats till en rörelse som också involverar arbetarna. Detta till skillnad från Tunisien där den fackliga centralorganisationen UGTT manat till stödaktioner. Men ingen ska vänta sig att det regimvänliga UGTA-facket i Algeriet ska göra detsamma. Hittills har UGTA-ledningen bara levererat stöduttalanden till regimen. Nya fack måste byggas och den uppgiften har redan inletts av arbetargrupper som brutet med UGTA. Demokratiska kommitteér i förorterna och på arbetsplatserna kan, tillsammans med de självständiga facken, bli verktyg för att driva kampen vidare mot en riksomattande strejk. Algers hamnarbetare och och sjukvårdsanställda har redan uttalat sig för att att gå ut i strejk. En strejkmaning från den revolterande ungdomen skulle få massivt stöd och ge proteströrelsen den styrka som krävs för att störta regimen och öppna vägen för ett demokratiskt och socialistiskt Algeriet.

Cedric Gerome, CWI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s