Efter alldeles för lång tid av andra saker som kommit före, i spåren av coronakrisen, fick jag äntligen tid att läsa och att nu skriva om årets bok för det samiska samhället och en vagel i ögat på den svenska kolonialhistorien. Elin Anna Labba som själv kommer från en familj som tvångsförflyttades återger berättelser om vardagen kopplad till 1920-talets tvångsförflyttningar av samer. Den svenska statens agerande finns med på varje sida om än de egentligen beskriver livsöden och de omvälvande förändringar som detta innebar för de familjer som tvingades iväg, såväl socialt och psykiskt som ekonomiskt. Boken som bygger på intervjuer med närmare 100 samer som tvingades flytta blandar berättelser med fakta, direkta delar av intervjuerna och poesi, allt sammanflätat och lagt som ett band tillsammans med författarens egna koppling till historien.
Offensiv har tidigare skrivit om SVT:s dokumentärserie om tvångsförflyttningarna, den ger en bra grund för den som vill veta mer om ämnet och få en inblick i delar av det historiska förtryck som drabbat samer. Ett förtryck som framförallt än idag har synliga konsekvenser som konflikter om markrättigheter, rätt till renskötsel, förlorat språk och som vissa menar har gett upphov till ett slags kollektivt mönster av posttraumatisk stress till följd av den svenska kolonialismens härjningar.
Boken Herrarna satte oss hit ger däremot en annan form av djupare förståelse, med en litterär skärpa som låter läsaren följa med familjerna, precis före, under och efter tvångsförflyttningarna. Alla tankar och känslor, människornas sätt att hantera situationen av det svåra och skärande i att förlora sina hem, att få sina familjer splittrade varav vissa aldrig återses igen.
Boken tar upp bakgrunden till tvångsförflyttningarna: om hur gränserna mellan Norge-Danmark och Sverige-Finland delas och hur gränserna successivt stängs under 1800-talet fram till 1900-talets början då Norge blir självständigt och gränserna stängs för den gränsöverskridande renskötseln. Mellan 1919 och 1932 tvingar Sverige drygt 300 samer att flytta som en följd av de stängda gränserna som tvingat fler renar in på samma yta, tillsammans med att renhjordar ökar (dels på grund av bra bete och kolonialismens tvång på ökad ekonomisk styrka hos samer).
Det statliga överförmynderiet och den nedlåtande synen på samer i allmänhet går igenom bokens historia i allt från de kulturella följderna till hur språk och kulturella delar dödas med hjälp av tvångsförflyttningarna, nomadskolorna och de rasbiologiska studierna. Men även synen på vad det innebär att vara nomad, att det gjorde det lättare att flytta på samer då de redan ansågs vara ett flyttande folk. Eller hur den skogssamiska kulturen krossades genom statens bestämmelser om vem som fick vara same och hur samer skulle leva (exempelvis bara i kåtor, dessutom av rätt färg). Därtill lyfter boken framförallt kvinnorna, kvinnornas roll i det samiska samhället, hur de samiska kvinnorna drabbades hårdast av att tvingas lämna bort barn, bli avskuren från släkten och hur de i böckerna beskrivs som bohag snarare än den halva av familjen de var med sin egna ekonomi och sin egen del av yrkeslivet.
Överförmynderiet sätts på pränt av citatet från intervjun med Ándom Ovllá Elle som ger bokens titel: ”…1931 fick vi flytta från Váisá hit till Västerbotten. Herrarna satte oss hit…”.
En bok värd att läsa, för som författaren Elin Anna Labba skriver: Det vi berättar om, minns vi.
Raymond Stokki
Rättvisepartiet Socialisterna Boden 